Jag vet och har erkänt att jag har svårt att förlåta över lag men just nu känns det bra, samtidigt lite skumt men det är nog bara för att jag gör något utifrån mig själv och skiter fullkomligt i vad andra säger och sagt. För ingen människa kan leva under andras ord hela livet ut, jag har lärt mig mycket under denna tid och jag har växt i mig själv. Har visserligen väldigt lång väg kvar. 

Men det som hände idag gjorde mig på riktigt glad. Jag är så jävla trött på att känna mig ensam och att inte kunna röra mig fritt som jag vill. Jag kommer alltid minnas det som hände och varför det hände MEN det betyder inte att jag kommer hoppa in i något som kommer att få samma öde till mötes. 

Att bara face to face med någon är det absolut bästa och det behöver inte betyda att det är frid och fröjd och man börjar om här o nu, utan det får ta den tid det tar. En kontakt 1 gång om året om det så blir, så fine. Men jag är trött på andras ord om vad jag borde göra. Jag gör det jag känner att jag behöver för att må bra, för allt var inte så som det visade sig den gången. Det var fel och det är löst och vet ni varför? Jo det är för att face to face är bäst!

Låt mig göra mina misstag för de kommer inte bli på den nivån, om det inte vore för meningen jag fick höra i år som lyder: "Ibland måste man förlåta även om man inte vill", den meningen har häftat sig fast i mitt huvud och visst jag sade "aldrig mer någonsin" men det var den delen av mig som inte tänker. Och jag vet att Sanna vänner runtomkring mig kommer förstå om de bara tillåter sig att förstå!

Sakta men säkert!

Ha det gytt!!