Skallig och döv, den kombon doe! 

Ska man skratta eller gråta åt det?

Varför inte bägge?

- Hur kan du vara så positiv när ditt jobb förstört ditt liv?-

HUR ja det är väl bara så att det går ju inte att förändra så varför deppa ihjäl sig, ingen förstår ju ändå min känsla så lika bra att acceptera och gå vidare och det tog sin tid men det var värt varenda minut av den plågsamma tiden. 

För visst jag blir påmind hela tiden men det gör inte någon jätte skillnad nu då jag som sagt accepterat läget. 

Ja menar tänk att det ska vara så skevt att förstå; "om du accepterar det så kommer du känna skillnad", no shit fucking sherlock den skillnaden jag har efter att accepterat är heeelt insame och jag frågar mig själv om varför jag inte gjorde det tidigare?!

Mycket man lär sig med rätt hjälpmedel vill säga. 

Men jag älskar att vara skallig även om människor stirrar, har i flera år tänkt på att beställa en egengjord tröja där det står något med Alopeci men mina fantasier är lite borta, om ni har någon idé, kommentera gärna det här nedan i kommentarsfältet!

En annan sak på tal om folk som stirrar, inte nog för att de stirrar så kan de gärna radera ut de där fördomarna som är mot "skalliga och piercade människor", för absolut ingen verkar våga sitta jämte mig på bussen om bussen skulle vara full. Istället väljer folk att stå. Jag kan bitas om jag vill men annars är jag snäll. 

Nä men det är ju såklart fördomar som orsakar folks beteende, vilket är så sjuuuuukt. Så kära alla gör mig en tjänst och BRYT beteendet nu!

Men här kommer några bilder på mitt skalliga och "farliga" jag, haha skämt o sido ^^