Efter alla saker har jag fallit men rest mig upp men denna gången känner jag från djupet av mitt hjärta att något slitits ur från mig. Alla människor har rädslor men den jag har nu har jag fått på köpet av en person som lämnat spår i mig. 

Jag vill kunna gå ut o gå kvälls/nattetid utan att behöva springa eller att vända o vrida på huvudet var tionde sekund för att jag känner obehaget att gå själv. Värre blir det om jag möter främst män i olika åldrar efter att jag bytt vägbana för just slippa det mötet så ser jag runt omkring mig hela tiden. Vad hände med den där avslappnade Linnéa som alltid kunnat gå avslappnat inte brytt sig om andra människor. Nu är jag som ett nervvrak på kvällar o nätter. Hur kan de tro att jag kommer klara av att leva såhär...ska jag behöver begära att mina vänner oavsett vad dom tycker att de ska följa mig enda hem... Att leva såhär att inte få röra mig som jag vill eller som jag alltid varit innan i alla år är mer plågande än det som jag varit med om. För det som jag varit med om, visst det har lämnat sina spår. Men det har varit. Det är förflutet o kan inte ändrats på. Men detta med att bli ifråntagen det jag alltid har haft är något helt annat. Jag är mer sönder än hel än vad jag någonsin varit...

Jag vet inte hur jag ska komma vidare.