Det var nu ett tag sen som jag skrev ett inlägg här..

 

Men jag mår inte bra och jag har så mycket tankar och typ ingen som ens frågar hur jag mår eller ens svarar mig men som ändå säger sig "finnas"..

 

Att vara ensam dag in och dag ut är kanske för vissa skönt, men för mig har det blivit en ny plåga, en plåga som jag försöker bryta. Men jag är väldigt ensam om att vilja bryta den. Jag kan inget annat än att försöka få tag på folk i min närhet genom samtal och även andra typer av chattar. Men jag får inte något gensvar tillbaka.. Av vissa blir det ingen kontakt på flera timmar, alternativ dagar. Av vissa andra uppfattas jag som en plågande börda som ingen vill ta i med ens en tång..

Jag försöker tills jag får höra genom andra hur jag uppfattas "Hur orkar man bry sig om henne?"

Sanningen kommer alltid nå mig.........alltid..

 

Jag önskar på riktigt att jag inte var så som jag är... Jag förstår att folk flyr mig.. Det hade jag med gjort.. Jag börjar på riktigt tro att jag inte är värd mer än bottenskrapet på denna jord..

 

De som ser mig på riktigt, alla dagar, alla tider och som alltid försökt hjälpa mig är min mamma och min pappa. Jag är tacksam att jag har sånna föräldrar och önskar inget annat än att de ska få vara glada. Men det känns inte som att jag kan ge dom det.. Min situation gör ont i dom..jag vet det..

 

Jag önskar att jag kunde få mitt liv lite mer annorlunda än vad det är... jag vill vara glad, jag vill må bra och jag vill känna mig önskad..

 

 

Jag fyller 31 i år och blir behandlad av samhället och myndigheter som om jag vore omyndighetsförklarad... det är fruktansvärt och jag är totalt hjälplös mer eller mindre ett hopplöst fall...

 

Jag mår så dåligt och gråter nått hysteriskt när jag skriver detta.. Jag har INTE destruktiva beteende tankar alls.. vissa tankar finns, men jag måste precis som ALLA kunna yttra mig om mina känslor utan att "folk" ska tro att jag kommer göra något.

 

>Jag vägrar lämna mina systersöner!

De som betyder allt för mig och som är värda att kämpa för! Jag ger inte upp och lämnar inte dom nånsin!<

 

 

Men jag mår fortfarande inte bra.. och jag känner mig ovärd på vissa plan, speciellt hos de som säger -"jag finns"...